Allvar
Jag är väl medveten över mina val, men man tänker på kort sikt.
Du inser inte allvaret förns du väl är där
- där jag är nu.
Vart du än vänder dig så ska alla rätta dina fel
Hon är borta, det är något du får leva med
för alla säger att du lätt kommer att komma över de.
Ska berätta att det finns folk som aldrig kommer över de
och dom dricker och röker, ja dom tar allt som går ner.
Dom vill få bort den smärtan, kunna få skiten att tona,
men när du vaknar så kmr allt tillbaks dubbelt så stora.
Du gav ditt liv för någon som gav sitt liv till nån annan,
du gav ditt liv till någon som inte ville stanna.
Dom skrattar åt dig, när du ringer och vill prata.
Med tårar i ögat, och den stora klumpen i halsen.
Du hoppas på chansen, att kunna få förklara dig.
Istället blir de bråk, och du får sitta där och försvara dig.
Säger att hon hatar dig, sen hör du bara klick i luren,
sen gräver du ner dig själv med en spritflaska i buren.
Telefonen går i väggen, och ramlar i massa delar.
Du har tappet hoppet om allt, orkar inte vandra mera.
Jag har tappat allt, som du säkert kan se min vän.
Allt har ändrats du lär nog inte se mig le igen,
för det tar slut här, tänker inte hoppas mer
för i slutet så är de endå nåt som går fel.
För du är ledsen, och du saknar din älskling.
Du åker till systemet för de e din ända räddning.
Och när du kommer hem, och öppnar kapsylen
så finns de från gårdagen redan massa kapsyler.
Du orkar inte mer, kan inte stå på dina ben
och vart du än vänder dig, så ska alla rätta dina fel.
Och till vänner, så är mitt drag o säga att jag mår skitbra
men jag gråter över alla misstag.
Känns som jag vill dra, inte komma tillbaks,
sätta mig med flaskan och söka efter svar.
Meningslöst
Livet känns riktigt meningslöst.
Allting är meningslöst.
Man bryts bara ner mer och mer och mer för var dag som går. All skit tar ju fan aldrig slut! Varför ska man ens finna sig i det?! Allting blir verkligen bara värre och värre. Människor som vänder en ryggen, sviker och bryter löften. Jag vill inte det här mer. Jag önskar att man bara kunde stänga av alla jävla helvetes känslor!!
Det finns en gräns
Hur långt ska det behöva gå?
Tills man inser, fattar och förstår?
Det finns en gräns, men vart går den?
Man märker när andra kliver över ens gräns, men inte när man själv gör det.
Mardrömsveckan..
Jag vill bara fly från allt.
Fly från det här.
Allt gör så jävla ont.
Jag vill inte tro att det är sant.
Försöker intala mig själv att det är inbilning.
Men jag vet så väl att Ni aldrig kommer tillbaka..
Det här är fan dom tuffaste dagarna nånsin..
För två dagar sen lämnade Zammy oss..
Imorgon är det två år sen som Alex lämnade oss.
Men nu har ni varandra.
Och jag kommer vara på minnesstunden för er..
Kanske kan man då inse att det här är en sann mardröm..
Jag har försökt fly med alla medel och sätt,
fly undan mina känslor och tankar.
Jag vill inte känna, vill inte tänka..
Men jag kan inte fly hur länge som helst.
Mitt beteende går ut över alla i min omgivning, ännu en gång.
Och såklart upptäcker man det inte innan det är försent.
Fan!
Ännu mer jävla ångest.
Ännu ett skäl till att försvinna in i dimman..
Minnena kommer aldrig glömmas bort
Det här är så sjukt. Helt jävla sjukt!
Det går inte att tro att det är sant. Inte Zammy! Varför?
Så mycket som bara snurrar i huvudet, så många frågetecken,
så många minnen som finns.
Men nu är du uppe hos Alex. Ni tillsammans.
Vi tänker på er! Minnena kommer vara med oss.. 
Vila i frid Zammy
Det här händer bara inte! Det här händer fan inte!!! :'(
Gud har tagit en till ängel ifrån oss, bara tre dagar innan Alex 2-årsdag..
Ta hand om varandra där uppe.
Vila i frid, Zammy Carlsson <3
* 1990.01.11 - 2012.05.15 †
Förändring?
Man tror på deras ord när dem säger: "Jag har förändrat mig."
Man hoppas att det är så.
Man ger en chans till.
Men allt slutar i besvikelse.
Man känner sig dum som gav en andra chans till en som slängde bort den lika snabbt.
Allt är precis som det var innan. Jag trodde du kunde förändra dig, att du hade gjort det. Jag gav dig en chans som många andra inte skulle ge efter allting som har varit. Men jag gjorde det i hopp om en förändring. Men jag insåg skillnaden mellan dig och mig - att det bara är jag som tycks ha förändrats, du står kvar på samma plats som då.
Det tar aldrig stopp
Oro.
Stress.
Ångest.
Panik.
Är det fel på mig?
Gör jag nånting fel?
Är jag på andra för mycket?
Är jag jobbig?
Ställer jag omedvetet krav på andra?
Vad gör jag för fel?
Varför säger ingen något?
Jag vill bara skita i allting just nu. Jag vet att den här stressen, ångesten, paniken etc. inte kommer släppa på ett bra tag. Jag vill bara att nästa vecka ska försvinna, innan den ens har börjat. Känner hur pressen ökar för var dag som går, för varje timme eller minut som går.. Och inte ha några mediciner till hands, eller någon som helst aning hur man ska klara av att hantera alla känslor som uppstår hela tiden. Det är så jävla psykiskt påfrestande. Stressande. Jag vet att det kommer bli för mycket för mig nästa vecka. Därför vill jag bara slippa allting, bara skita i allting.. Men då känns det som att jag bara flyr undan alla problem och ev. konflikter. Men jag kan ju förihelvete inte hantera mig själv eller mina känslor! Orkar inte med att träffa en massa folk flera dagar i rad, det går inte. Jag kommer få panik och bli så jävla utmattad att jag kommer ligga ett bra tag på botten.. Eller, jag vet inte. Men det är vad jag tror. Och att inte få rätt medicinering, enligt mig själv, så kan det bara sluta helt åt helvete. Som precis allting annat... Jag vet inte vad jag ska göra.. Jag klarar knappt av mig själv längre. Jag vet inte vart jag har mig själv, eller någon annan. Jag är rädd för att prata eller träffa andra som jag inte träffat på länge, att dom ska fråga hur jag mår och behöva låtsas som om allting är bra när allting är åt helvete.. Blir trött på mig själv. Rädd över att va hemma själv nu när allt är som det är. Men jag vågar inte säga det till nån.
Det är för mycket som händer runt omkring en just nu.. Det är svårt att hantera, men jag försöker. Vissa stunder blir allt bara svart och tänker det värsta om allting, fastän jag vet att det inte är så. Men ändå blir det bara så, när man vet att det finns en chans att nånting är tvärtemot än vad någon annan säger att det är.
Invecklat.
Komplicerat.
You name it...
Jag försöker hela tiden att slappna av. Vila. Se på tv. Se på film. Lyssna på musik. Skriva. Prata. Röka. Dricka. Fan vet allt. Men jag känner bara stress stress stress stress ångest stress..
Jag känner hela tiden att jag bara kommer närmare med att falla ihop både psykiskt och fysiskt... När vet jag inte. Jag väntar bara på att det kommer ske.
Stress, ångest & panik
Stress.
Ångest.
Panik.
Panikångest.
Stress.
Ännu mera stress.
Ångest.
Panikångestattacker.
Stress.
Stress.
Stress.
Jag är så galet psykiskt utmattad. Psykiska påfrestningar, stress, ångest. Känner mig stressad hela tiden. Så fort jag försöker slappna av så blir jag stressad. Blir stressad av all ångest av alla tankar i huvet. Återigen ångest. Oroar mig över en massa saker som jag borde släppt för längesen. Men ändå ältar jag allting om och om igen. Mer ångest, mer stress.
